Djuphavssömn

 

Overkliga stad

Jag ser en mängd människor som går runt i en ring

Ångest i en handfull stoft

De suckar till ibland, och alla håller blicken fäst på marken framför fötterna

Här kan man varken ligga, stå eller sitta. Inte ens stillhet finns

Håll hunden borta!

Tack

Akta er för döden!

Kaffe och lite tålamod

Tack så mycket

Man måste vara så försiktig nuförtiden

 

Vad kan slå rot i denna djuphavssömn?

Du, hyacintflickan, Europas visaste kvinna

Som vrider ratten och vänder dig mot vinden

Möt mig om kvällen, i den frusna tystnaden

Och så bär det av, dit man kan känna sig fri

 

Fyratusentrehundraåttio dagar har blivit nio

 

Jag sitter redo att fortsätta plugga till historian då jag stannar upp ett litet tag och tittar på mig själv lite från ovan. Det är musiken som gör det. Vad vore den tänkande utan sin musik?

 

Bilden utanför fönstret är precis samma som den alltid har varit. Familjen Kristenssons överpråliga tegelhus med omgivande gräsmatta, med avgränsande rabatter och träd i krukor. Lampor, riktade på husnummer och längs trappan upp till huvudingången. Fula tantblommor i fönstren och tv brevid matbordet.

Det röda huset från sjuttiotalet, har alltid ett smalt stråk av gula blommor längs kanten till gatan. Buskarna är något vildvuxnare än hos grannens, men gräset är alltid nyklippt och ständigt lysande grönt. Jag har hört att allt där inne ser ut precis som det gjorde den dagen de flyttade in, för 38 år sedan.

Lövenborgs hus, som nu ägs av någon annan än Lövenborg själv, men som alla kallar vid dess gamla namn ändå, syns inte längre, för vi har bytt plats på matbordet och satt upp en insynsskärm på altanen som vetter ditåt. Men jag vet precis i alla fall.

Vår egen trädgård ligger lite högre än de andras. Prickiga altanplattor och två webergrillar. Gräsmatta, rosenbuskar och sist en häck, som grannarna tycker att vi missköter. Grannarna tycket att mamma och pappa missköter en hel del, oss barn till och med, bara för att vi fick leka hur mycket vi ville när vi var små. Jag antar att fem barn ligger lite för högt över medelmåttet, och så tror jag att man ska klippa rosorna oftare än en gång i månaden.

Det ösregnar och blåser där ute, om inte annat, så får det i alla fall färgerna att lysa lite annorlunda över asfalten som delar ojämna nummer från jämna.

Den här bilden har jag tittat på i 12 år och i minst 7 av dem har jag suttit just framför denna kuliss och suckat över högstadienoja, kemiprov och drömmar om livet.

 

Fyratusentrehundraåttio dagar har blivit nio. Om nio dagar har jag gjort mitt här. Det som följer är en liten övergångsperiod i kassan på ICA Carlsson Supermarket, och så ska jag packa mina grejer och bege mig 110 mil härifrån. Starta eget, prova mina vingar, kasta mig ut i det ovissa. Ja, jag vet ju i alla fall vad som skulle hända om jag inte vågar…